Ashling

Ni vet när det känns sådär tungt, man hittar inga svar på något och det känns bara som om man går runt och lever någon annas liv. Det här är inte jag.
Långt borta ser jag mig, sitter bredvid dig och skrattar. Ler, lyckligare än någonsin. Jag skakar inte, jag längtar inte, jag vill inte bort, jag saknar inte, jag är bara mig själv. Alicia, den glada.
Jag kan inte berätta, jag bara står och ser på. Hur du sakta drar dig undan. Jag kan inte berätta hur jag känner, hur jag mår och vad som händer. Egentligen vet jag inte själv. Jag bara lever.

Jag trodde aldrig det skulle gå. Att gå skilda vägar, åt olika håll och inte prata med varandra. Jag blev alltid lugn när jag pratade med dig, när jag fick hålla om dig, umgås med dig och bara vara din. Jag kände att jag behövde dig, i allt. Du fick mig att le, pröva nya saker och se en ny värld. Jag var rädd för att du skulle försvinna och som alla andra lovade du mig att vi skulle vara vänner efter. Det är inte lätt att hålla det man lovar. Jag sitter och tänker på hur mycket jag saknar dig ibland, att jag skulle kunna göra allt för att få det tillbaka men sen förstår jag att du inte sitter och tänker på mig, att jag inte finns i din värld längre och att det finns bättre saker. Det är egentligen ingen mening att slösa min tid på dig medans vi inte är något, inte ens vänner och det är så sant, att det finns mycket bättre saker.
Hej där borta på andra sidan bron.

Jag tjatar på dig att vi ska gå ut och ligga i hängmattan, med dig i ena handen och täcket i den andra handen går vi genom det kalla gräset. Det är mörkt ute och stjärnorna lyser. Det är så tyst ute, det är bara du och jag. I hängmattan. Under täcket ligger vi och håller om varandra, så här ska det vara tänker jag. Jag tänker inte på att det en gång kommer ta slut. Det är spännande, nytt och mysigt. Jag vill ligga kvar där i hängmattan för alltid. Med dig och bara hålla om dig. Din älskade mage. Det går förbi några som du känner och de ropar på dig och frågar vem du är med. Alicia svarar du, som om jag alltid har varit din och alltid kommer vara det. Alicia. Hängmattan blev vår plats den sommaren. Aldrig kommer jag få hålla dig i ena handen och täcket i andra handen och gå igenom gräset. Aldrig.
I don't wanna be alone, not with out you. Never but I should let you go.

Linda och Veronica är bra. Det är två av de få som verkligen har funnits där när jag har velat. Som gör satt jag inte tänker på det, som gör att jag skrattar, som gör det lätt att gå vidare. De lyssnar inte på mina undanflykter för att komma närmare Patric, de tvingar mig att göra det bästa för mig själv. För de ser, för de vet. De tvingar mig att stå på mina egna ben, det är bra. Det förstår jag nu. Ni är så bra, det ska ni veta. Jag har flest internskämt med er.
Allt har en mening. Allt blir bra. Man måste vänta, tills det släpper och man börjar tycka saker är roligt igen. Det går sakta framåt och ibland stannar man, låter allt komma ut och tycker synd om sig själv. Ingen nytta. Ingen Patric som bryr sig. De senaste gångerna vi har träffat varann av en slump eller att jag har velat träffa honom har allt blivit fel, det är fel tillfälle, fel attityd och fel allt. Jag är glad. Jag är lycklig men inte på samma sätt. En dag kommer det komma.
Igår när jag låg och skrev i min bok så kom jag på att jag har upplevt det här för 2 år sen, inte exakt samma sak. Men jag var kär och allt var främmande. Han var snygg, han ville vara med mig och han bodde i Spanien. Den veckan var den bästa veckan jag hade upplevt då, jag kunde inte tänka på något annat och när jag kom hem fyllde han mina dagboks sidor. Det gick inte att få bort han från mitt huvud och jag inbillade mig själv att allt skulle vara likadant när jag kom tillbaka året där efter. Allt hade förändrats, han var inte samma kille, jag var ingen. Det var hemskt och jag hade inbillat mig själv så mycket, jag hade drömt och så började allt gå fel och jag trodde jag aldrig skulle komma över han. Men det gjorde jag. Jag är förvånad. Jag kommer ihåg det nu. Det kommer att gå.

Man glömmer inte, man går vidare. Sommaren 2006

Jag har önskat mig glasögon med svarta bågar, slinga mitt hår(åååååhhhh) och ett gym kort. Mums.
Nu måste jag nog ta tag i min städning, kläder över allt och dusha. Jag har glömt att säga att jag har börjat töja mitt öra, det kommer väll ta typ 2 månader tills det är den storleken jag vill ha. Mums.

Om jag hade låtit dig vara, kanske inte brytt mig lika mycket kunde det kanske sett annorlunda ut idag men man lär sig, av sina misstag och man tänker på det nästa gång. Jag vet att om jag skulle få en till chans skulle allt bli så mycket bättre men du har ställt in dig på att jag är jobbig och jag kan faktiskt inte ändra något längre Patric. Om du inte vill ha med mig och göra,så fine. Nu är det inte jag som är problemet, det är jag som låter dig vara nu. Jag vet inte om jag förväntar mig att du ska höra av dig eller ens försöka men man kan ändå önska ibland. Svider i hjärtat. Tänker tillbaka. Tänk tillbaka du också, på tiden.
- "Det är inte mitt fel att jag föll för dig"
- "Men vaddå, det var ju ditt fel att du ringde och ville träffas."
Fattar du inte hur ont dina ord kan göra? Det verkar inte så.

Allt vänder, allt blir bättre, allt bli roligt, allt blir som förut. Jag kommer uppleva det igen, och igen och igen. Förhoppningsvis och även fast det svider som fan. I hjärtat, i kroppen, i tankarna. Jag kommer få tillbaka de lyckliga stunderna med någon, jag kommer få uppleva kärlek igen. På det bra sättet och på det dåliga sättet. Man måste bara vänta och vänta. Man måste tro på att det kommer bli bra igen och inte ge upp. Inte tjata, inte springa till honom mitt i natten, inte ringa, inte smsa. Inte prata. Med den man trodde skulle ha kvar i sitt liv men när man minst anar det så vänder det, allt förstörs, allt blir dåligt, allt blir inte som förut. Man frågar sig varför, man finner inga svar. Man står där tomhänt, glömmer bort att det finns andra vänner och andra som finns där för en. Man vill bara ha de små stunderna, de stora stunderna, de roliga stunderna, de alldeles underbara stunderna med honom. Man vill inte acceptera, man vill inte och det är svårt men det går tillslut. Man måste räkna med att förlora någon, det händer hela tiden men det var just den här gången det smärtade mest. För att jag vet att du var min första kärlek. Little Grape.

Hur ska jag kunna vara utan dig. Det går jag vet och jag försöker inte ens. Gång på gång blir det bara fel och det går egentligen inte att fixa, det har gått för långt. Låt det gå en vecka iallafall, seriöst. Jag har fel, han har rätt. Jag har det jobbigt, han har det lätt. För det är svårt men jag har inte försökt. Bankar in mig själv att det finns bättre, att det blir bättre, att till slut kommer allt ta slut. Om jag bara slutar, slutar bry mig. Men hur gör man. Det blir bara fel även om jag försöker men en vecka borde jag klara, det är rätt seriöst nu. Det måste hände ett mirakel för att det ska bli bra igen. Ett stort.

De som har varit med om det här vet, att man inte kan släppa taget, man vågar inte och man vill helst av allt bara sluta bry sig. Mest av allt. Det finns något på vägen som stoppar, som påminner, som säger att det inte blir bättre, som säger att man har förstört allt. Igår kunde jag glömma, jag kunde ha kul, om jag hade velat, om jag hade struntat i honom. Det gick inte, jag bara drog mig bort och ville ha de där stunderna där jag kan vara själv med dig, där jag kan krama dig utan att du säger att vi inte får. Det var därför jag tjatade och bad att allt skulle bli bra. Det var därför jag ville reda ut, jag står inte ut med att bli ditt ex. Ex. Sväljer, sakta. Ex. Exet som man är dryg mot, som man tycker är jobbigt och som man vill slippa. Min största mardröm.

Jag har blivit en liten afro dansande Alicia på lördags mornar. Man bara slänger med huvudet så där roligt och låter dansen flytta kroppen. Det är skönt och när man kommer hem äter man massa hemma gjorda lussebullar med mjölk, sen dushar man och låter håret torka till lockigt. Sen försöker man skriva lite på sin läxa i Livskunskapen som är super duper mega svår och ger upp efter en halv sida, sen tar man det lite lungt och lyssnar på NRJ och sen måste man tillslut sminka lite smink på sitt afro ansikte sen åker man till staden och träffar en liten moster Agata. Sen blir det kväll och då finns det planer. Som man inte har bestämt sig för vilken plan man ska göra denna kväll.

Igår blev det en kväll med Karolina. Jag, Karolina och Alex låg och kollade på tv hela kvällen och tillslut somnade Karolina. Jag fick tänka på annat igår, inget kunde egentligen störa och jag förstår verkligen vilken super duper mega bra vän jag har gått och förlorat, som jag nu försöker att rädda tillbaka. Jag mös vidare i sackosäcken och pratade med Alex istället, för att jag ville tänka på annat, för att jag gillar den familjen, för att det var härligt.

Puss