Ashling

Jag vill inte se vart jag är, jag vill inte veta, jag vill inte inbilla mig igen att allt blir bra. Jag har slutat tro, det finns ingen värld. Jag finns inte, hej då Marina. Jag är en främling, jag bara bor i en kropp. Jag heter inte Marina, jag har inget namn. Plötsligt känner jag något kallt droppa ner på min arm, de är de salta tårarna. Tårarna som är ledsna, som tror att allt ska bli bra men som vet att egentligen går det inte att ändra på. Tårarna som jag känner igen så väl. Jag önskar... börjar den mjuka rösten. Sluta tänker jag, börja inte. Det blir inte bättre. Låt mig vara. Det blir svart, mardrömmarna kommer tillbaka.

Stegen närmar sig och jag sätter mig upp, jag får inte ligga ner när djävulen kommer. Jag har lärt mig, jag vet vad jag får och inte får göra. Jag blundar, jag får blunda men bara jag inte skriker. Tårarna bränner under mina ögonlock och hans grova hand smeker min axel. Jag vill döda och slå, jag vill springa och jag har försökt så många gånger men jag har inte gett upp. En dag, en dag ska jag ge igen. Då jävlar tänker jag. Inget händer på flera sekunder, jag öppnar ena ögat sakta och bredvid mig ligger mobilen. Djävulen är borta. Jag vet inte vad jag ska göra men jag tar upp den svarta Nokia och slår numret. Ännu en gång. Till David. Om nätterna har han besökt mina drömmar, det är ett tecken. Jag måste ringa, en sista gång, för nu är det bestämt. Jag kan inte leva så här, jag måste göra något åt det. Det går bara en signal tills jag hör hans djupa andetag igen men den här gången pratar han.

•-    Berätta säger jag tomt. Berätta om allt.

•-    Det är sol ute och jag har börjat köra upp med bilen. I mina tankar ser jag honom sitta in den vita Volvon med sitt svarta långa hår och vara nervös och samtidigt glad. Han har gått vidare, han klarar sig. Han har gett upp, som alla andra. För en sekund vill jag lägga på men jag påminns om alla stunder. Tillsammans med honom. Hans andetag drar bort mig från tankarna och han tar sats. Jag.. saknar dig. Jag... vet inte längre. Förlåt Säger han lugnt.

Och jag hör hur han sakta gråter, jag ser hans bruna ögon framför mig och det sticker i hela kroppen. Det gör ondare än allt men på något sätt är det härligt. En härlig smärta. Inte som djävulens smärta.

•-   Du saknar Marina säger jag elakt. Må dåligt, må dåligt tänker jag. Bara göra satt han får skuldkänslor, satt han börjar längta mer. Tills han dör.

•-   JAG SAKNAR DIG! Skriker han och nu skakar hela hans kropp. Jag hör det, jag ser det. Alla de gånger han har varit ledsen har hans vita hud skakat mot mig, han blir så liten då. Jag mår nästan bra av att han saknar mig, jag mår bra av att han mår dåligt och jag får energi av det.

•-    En dag, då jävlar säger jag. Då kommer jag tillbaka. För evigt.

Jag stänger av och jag lägger mig ner på det hårda golvet. Jag lyfter upp en hårslinga med min tunna hand och vill vara fin. Jag vill sätta på mig kläder, jag vill sminka mig, jag vill känna mig vacker.

Öppna munnen säger den mjuka rösten, rösten vill inte försvinna. Den vill sitta hos mig, bevaka mig, tills jag blir bra, tills jag orkar. Jag öppnar munnen och sakta sväljer jag det kalla friska vattnet och jag vet inte hur det känns. Allt bara blixtrar till och jag känner mig stark, som om jag har fått Bamses dunder honung i mig. Men jag rör mig inte, det är för tidigt, allt gör ont. Till och med i hjärtat, det rinner salta tårar ner för mina såriga kinder.

Det är inte ditt fel säger den mjuka rösten igen. Nej, hur skulle det kunna vara mitt fel? Det var djävulens fel.

Jag vet inte vad som har hänt, jag vaknar bara av att en liten ljusstråle från fönstret som är förtäckt med kartong lyser i mitt ansikte. Jag rättar till det lilla tygstycke som min beniga kropp bär. Mitt huvud kommer sprängas och det dunkar hårt. Jag vill skratta, jag vill krama mamma, jag vill gå i skolan, jag vill bort från allt det här. Jag har länge försökt hitta svar på varför just jag blev utvald. Att sitta inlåst och vänta på stegen från kängorna och sen vakna upp och bli rädd över att inte veta vad som har hänt. Jag är rädd för att inte känna igen min egen kropp och att tankarna styr mig. Igår hade det varitt värst, jag skulle ringa till mamma. Jag skulle ringa det samtal jag fick en gång i månaden men jag orkade inte höra hennes gråtande röst och se hennes koppar röda hår framför mig som ramar in hennes mjuka ansikte. Det håret jag hade lekt frisör på hela min barndom, det hade varit min dröm, att bli frisör. Känd och få massor av pengar. Jag har inga drömmar längre. Det här är mitt liv, inlåst i ett mörkt rum och tänka mig bort. Jag tänker på allt, på alla mina år, alla mina misstag, alla lyckliga stunder, alla kompisar, alla skolor, alla hus som vi flyttat ifrån, alla år vi har försökt att rymt undan. Jag trodde allt var lugnt den sommaren, att det äntligen för första gången var det lugnt. Att vi skulle stanna för gott och börja leva på riktigt. Jag inbillade mig och mammas falska leende övertygade mig, hon orkade inte längre. Hon ville inte fly, hon tänkte ta till kamp den här gången. Det funkade inte. Det är inte hennes fel. Det är djävulens fel.

Fortsättning följer...

Snälla, snälla jag älskar dig så. Orden ringlar runt i mitt huvud och jag känner igen orden. Orden som skulle betyda något om jag var normal, om jag var Marina. Hon är så långt borta, hon finns inte längre. Jag  vill vara död, jag vill inte höra de tre orden. Orden påminner om allt, de har förvandlats till de äckligaste orden jag vet.Jag vill spotta på dom, jag vill stampa på dom. Bli stark nu skriker halva kroppen och sakta rör jag mina fingrar. Vare sig jag vill eller inte. Vad spelar det för roll?

Det ekar och han säger inget. Han är rädd och jag är rädd. För vad som ska sägas, för vad som har hänt, för vad som kommer hända. Han vill krama mobilen, han vill älska mobilen. Jag lyssnar på hans tunga andetag och försöker att komma ihåg lukten på hans andedräkt. Mint blandat med jordgubbe. Jag vet att han är arg men han vågar inte skrika på mig, han vet att jag är svag och att det är ett under att jag ringer. Han tror att allt är över, att jag har klarat mig och att jag ringer för att be om ursäkt. För allt jag har gjort, för hur mycket jag har sårat honom och de gånger jag har skrämt honom. Jag tänker inte be om ursäkt, jag vill bara ändra på mig själv. På något sätt.

- Vad spelar det för roll? Hör jag mig själv säga. Orden ekar och för en stund finns bara han och jag i hela världen. Vi är ensamma och vi springer genom det våta gräset mitt i natten. Vi skrattar, som aldrig förr.

- Jag... jag... stammar David fram. Han är så osäker, han är inte sig själv.

- Shhhh säger jag och jag önskar att jag kunde vara hos honom nu, jag vill krama hans vita kropp och andas in hans doft, doften av David. Så länge sen nu, nästan ett år. Jag saknar, jag längtar. Jag rör mig själv över kinden, över alla sår, över alla blåmärken. Det är inte ett ansikte längre. Jag skulle vilja säga att jag älskar honom men jag kan inte. Jag kan inte säga de tre orden för jag vill säga något mycket starkare som får honom att förstå hur mycket jag egentligen älskar honom. Jag vill verkligen. Förlåt mig tänker jag.

-  Om det fanns ord säger jag sakta. Om jag skulle kunna beskriva allt säger jag. Bakom mig hör jag stegen, av de tunga svarta kängorna som får mig att rysa. Tunga svarta kängor mot min kind och sakta känna blodsmaken i min mun.

Det här är del 1 av wonderwall.

Marina öppna ögonen. Rösten är så nära men så långt borta. Jag försöker känna igen rösten, vem kom den ifrån? Det går inte. Det går inte att tänka. Jag vill springa, jag vill skrika, jag vill så mycket men inget går. Vart är jag? Lever jag?

Egentligen var det inte meningen att jag fick chansen att ringa till David, det var bara tur. Mitt i all hat var jag pirrig, jag var nervös och på något sätt lycklig. För första gången. Glädjen dansade runt i mig och för första gången på länge var jag hungrig. Sakta drack jag det beska grumliga vattnet. Förut hade allt påmint mig, sakta ätit upp mig inombords. Jag hade försökt leva, jag hade försökt hittat mening, jag hade försökt hitta tröst och jag hade försökt förlåtit. Det gick inte. Jag visste inte längre, jag hade förlorat mig själv. Numret lös på displayen och försiktigt tryckte jag ner grön lur som om mobilen skulle gå sönder.

Någon rör vid min arm, jag vill dra bort min arm, jag vill skrika efter hjälp och sitta i mammas knä, jag vill gråta. Någon fortsätter att röra vid min arm och helt plötsligt känns den inte hotfull, den som rör mig vill inte mig något illa. Den älskar mig, den skulle aldrig utsätta mig för fara. Vem älskar mig?

Jag lärde mig direkt att inte lita på folk efter att saker började hända hemma. Jag började gå undan, undvika mina vänner, familj och främlingar. Alla blev mina fiender och David följde med på köpet. Den sommaren hade jag sprungit runt barfota med min hand i Davids och köpt glass varje dag. Jag hade badat med Linnea och Sofia varje dag, jag hade åkt utomlands och blivit brun. Jag hade blivit kär för första gången. I David. Jag smakar på hans namn och det smakar sött, David, David, Davve. Min David. Jag vet inte riktigt om han är min längre men han hade varit. Hela sommaren hade bara vart han och jag. Tills den dagen allt hände, det som trycke ner mig mot det kalla badrumsgolvet och ville mig illa. Det som förföljer mig varje natt och dag, i varje tanke och ord. Signalerna är långa och gälla och helt plötsligt ångrar jag mig, jag vill tycka synd om mig, jag vill må dåligt på något sätt. En vana som jag nu har börjat följa, att må dåligt. Dag in och natt ut. Till slut satt jag inlåst. I det mörka rummet och den enda som besökte mig var djävulen.

Fortsättning följer...