Ashling

Om en månad är det julafton. Känns helt overkligt och jobbigt på något sätt men endå roligt. Allt går så fort. Jag sprang nyss barfota på asfalten mot Långan med Karolina och Siri. Jag satt nyss med alla Ektorpare och skrattade. Jag var nyss ute sent och det var ingen skola. Allt förändras, vare man vill det eller inte. Jag har lärt mig nu, jag vet det nu. Det går inte att ändra på saker. Jag vill, så mycket. Jag vill spola tillbaka. Till den tiden där jag var som lyckligast och när jag höll Patric i handen.
Lycke frågade mig här om dagen hur jag skulle vilja ha det om jag fick bestämma, med allt. Jag visste inte vad jag skulle svara och jag vet inte om jag vill tillbaka just nu, på ett sätt men endå. Det skulle bli konstigt. Även om hela kroppen vill tillbaka. Nu springer jag i snön, täckt av mössa, jacka och vinterskor. Ingen ser längre, ingen ser om jag är lycklig eller om jag är ledsen. För jag vet inte. Allt går upp och ner. Max sa till mig idag att han ville smsa mig när han hade läst min blogg, att jag verkade deppig och arg. Jag vet inte om jag är det. Det är texterna som är det, det är mina ord som är det. Eller?
Good bye, hej då. usch. dåligt humör.



Hej snön. Du är fin. För fin för att finnas.