Ashling

Snälla, snälla jag älskar dig så. Orden ringlar runt i mitt huvud och jag känner igen orden. Orden som skulle betyda något om jag var normal, om jag var Marina. Hon är så långt borta, hon finns inte längre. Jag  vill vara död, jag vill inte höra de tre orden. Orden påminner om allt, de har förvandlats till de äckligaste orden jag vet.Jag vill spotta på dom, jag vill stampa på dom. Bli stark nu skriker halva kroppen och sakta rör jag mina fingrar. Vare sig jag vill eller inte. Vad spelar det för roll?

Det ekar och han säger inget. Han är rädd och jag är rädd. För vad som ska sägas, för vad som har hänt, för vad som kommer hända. Han vill krama mobilen, han vill älska mobilen. Jag lyssnar på hans tunga andetag och försöker att komma ihåg lukten på hans andedräkt. Mint blandat med jordgubbe. Jag vet att han är arg men han vågar inte skrika på mig, han vet att jag är svag och att det är ett under att jag ringer. Han tror att allt är över, att jag har klarat mig och att jag ringer för att be om ursäkt. För allt jag har gjort, för hur mycket jag har sårat honom och de gånger jag har skrämt honom. Jag tänker inte be om ursäkt, jag vill bara ändra på mig själv. På något sätt.

- Vad spelar det för roll? Hör jag mig själv säga. Orden ekar och för en stund finns bara han och jag i hela världen. Vi är ensamma och vi springer genom det våta gräset mitt i natten. Vi skrattar, som aldrig förr.

- Jag... jag... stammar David fram. Han är så osäker, han är inte sig själv.

- Shhhh säger jag och jag önskar att jag kunde vara hos honom nu, jag vill krama hans vita kropp och andas in hans doft, doften av David. Så länge sen nu, nästan ett år. Jag saknar, jag längtar. Jag rör mig själv över kinden, över alla sår, över alla blåmärken. Det är inte ett ansikte längre. Jag skulle vilja säga att jag älskar honom men jag kan inte. Jag kan inte säga de tre orden för jag vill säga något mycket starkare som får honom att förstå hur mycket jag egentligen älskar honom. Jag vill verkligen. Förlåt mig tänker jag.

-  Om det fanns ord säger jag sakta. Om jag skulle kunna beskriva allt säger jag. Bakom mig hör jag stegen, av de tunga svarta kängorna som får mig att rysa. Tunga svarta kängor mot min kind och sakta känna blodsmaken i min mun.

Det här är del 1 av wonderwall.

Marina öppna ögonen. Rösten är så nära men så långt borta. Jag försöker känna igen rösten, vem kom den ifrån? Det går inte. Det går inte att tänka. Jag vill springa, jag vill skrika, jag vill så mycket men inget går. Vart är jag? Lever jag?

Egentligen var det inte meningen att jag fick chansen att ringa till David, det var bara tur. Mitt i all hat var jag pirrig, jag var nervös och på något sätt lycklig. För första gången. Glädjen dansade runt i mig och för första gången på länge var jag hungrig. Sakta drack jag det beska grumliga vattnet. Förut hade allt påmint mig, sakta ätit upp mig inombords. Jag hade försökt leva, jag hade försökt hittat mening, jag hade försökt hitta tröst och jag hade försökt förlåtit. Det gick inte. Jag visste inte längre, jag hade förlorat mig själv. Numret lös på displayen och försiktigt tryckte jag ner grön lur som om mobilen skulle gå sönder.

Någon rör vid min arm, jag vill dra bort min arm, jag vill skrika efter hjälp och sitta i mammas knä, jag vill gråta. Någon fortsätter att röra vid min arm och helt plötsligt känns den inte hotfull, den som rör mig vill inte mig något illa. Den älskar mig, den skulle aldrig utsätta mig för fara. Vem älskar mig?

Jag lärde mig direkt att inte lita på folk efter att saker började hända hemma. Jag började gå undan, undvika mina vänner, familj och främlingar. Alla blev mina fiender och David följde med på köpet. Den sommaren hade jag sprungit runt barfota med min hand i Davids och köpt glass varje dag. Jag hade badat med Linnea och Sofia varje dag, jag hade åkt utomlands och blivit brun. Jag hade blivit kär för första gången. I David. Jag smakar på hans namn och det smakar sött, David, David, Davve. Min David. Jag vet inte riktigt om han är min längre men han hade varit. Hela sommaren hade bara vart han och jag. Tills den dagen allt hände, det som trycke ner mig mot det kalla badrumsgolvet och ville mig illa. Det som förföljer mig varje natt och dag, i varje tanke och ord. Signalerna är långa och gälla och helt plötsligt ångrar jag mig, jag vill tycka synd om mig, jag vill må dåligt på något sätt. En vana som jag nu har börjat följa, att må dåligt. Dag in och natt ut. Till slut satt jag inlåst. I det mörka rummet och den enda som besökte mig var djävulen.

Fortsättning följer...

Jag får fan inte. Jag får inte, jag får inte. Det skulle bara bli fel, allt, igen. Jag skulle förstöra.

Onsdag här och veckan går väll rätt segt, äller? Det har vart snöbollskrig två kvällar i rad och i skolan har jag mulat flera i min klass. Fick en rejäl mulning på Björn idag. Mohaha. Vi var på Naturhistoriska och kollade på utställningen för homosexuella djur, det var inte så intressant måste jag säga. Jag har gått runt och hållt alla i handen idag (utan vantar till och med), jag har lite av en hand skräck ibland. Usch men idag gick det bra. Det har hänt rätt mycket idag, vi åt extra stora mackor på Sandys, Suzi och jag blev uppraggade av en bull försäljare, jag visade mina fina tår för alla i klassen, jag har tränat, jag och Suzi skrattade åt Sara hela lunchen tills hon blev sur.
Ja.. och så har jag fått skolkatalogen, som inte alls var rolig.
Nu väntar en dush, äppelpaj och Greys.
Pussen

Juste, det finaste ordet jag vet är Knapert just nu hahahaha. Knapert.

Jag vill inte sova, jag vill inte missa något. Aldrig mer. Jag lekte i snön med mina kära vänner. Allt går upp och ner. Det suger, det är bra, det suger, det går bra. Hela tiden men det är så jävla skönt. Att bara kunna prata med dig, träffa dig lite, låna lite kläder, umgås lite. Som vanligt fast endå så där lite. Det är så skönt och guld värt. Nu är det äntligen okej att jag hör av mig. Äntligen.

Jag har nog aldrig skrivit från skolan men nu gör jag det. Hej.
Det håller på att bli mörkt ute och jag sitter och skriver på min artikel, den är klar så jag sprutar vatten på Sara och slänger ner henne på marken. Som straff blev jag jagad och då fick jag ont i magen.
Jag ser fram emot i kväll, det ska bli super trevligt och ta hem tjejerna (+ kasper) från klassen till mig. Det blir middag, godis och film och prat och skratt.

är uppe i 13 kommentaren , YAY!

Jag får väll nöja mig med de 6 kommentarer jag fick, tack haha.
Kom nyss hem från ett härligt trummpass med Erik och en härlig fika med Veronica. Jag och Veronica hängde i Forum Nacka i 3 timmar och 2 par knästrumpor och en svart kajal fick följa med mig hem.
Nu kommer det bilder.


Grenarna gör allt mystiskt.

Heja orminge.








Vi hamnade till slut på en gräsmatta och så gick det förbi en tant som trodde att jag var en mamma och Veronica var mitt barn och att vi behövde hjälp. Söt tant, applåder till henne.

Nä, imorgon är det ju skola och det hade jag glömt bort för en sekund. Tiden går fort när man är ledig.
En puss, flera pussisar

Det är torsdag och jag är ledig. Jag vaknade upp och kollade på klockan. 9:00. Jag somnade om och sov till 11:00. Det var skönt och otroligt värt. Tyvär är det super fint väder och jag sitter hemma och tar det lungt. Jag har plugg, jag pluggar. Det går inte in i mitt lilla huvud. Fängelse hit och dit, domstol. Kriminologi. Som tur är så ska min mamma färga mitt hår snart och jag ska fika med Veronica. Klockan 4, det är ett tag kvar och min dagbok är snart slut och jag har läst alla böcker i min bokhylla. Problem.

Det blev en filmkväll utan att någon kollade på film och jag åt massor av pepparkakor, popcorn och myste med katten. Eftersom vi blev utkastade klockan 10 så fortsatte jag och Veronica vår kväll ensamma, vi vandrade genom Ektorp och det var så tomt. Det var så skönt, att nästan ingen var ute och det var kolsvart. Mysfaktor.
Det knep till så hårt när jag gick förbi Patrics hus och såg tv soffan där jag suttit så många gånger och den vinröda bilen som jag åkt i och gräsmattan jag lekt på. Jag kunde inte släppa dig igår. Bara för att jag hade gått förbi ditt hus och att du finns så långt borta men endå så nära. Jag blev tyst när jag gick där bredvid Veronica och HL och Arvid, allt bara tyngde ner mig. Alla minnen, ditt leende, dina knäppa skämt. Allt. Det bara ramla ner på mig när jag gick förbi ditt hus.

Sigrid. Så liten.

Ser ni hur mycket hon inte vill va i min famn?



Min underbara kines kompis.




Söta Filip.

Lindas fötter är väldigt små. Seriöst.

Hej kvällen. Här hemma har det hänt mycket de senaste 3 timmarna. Jag har varit på en gympa och visste inte att det var så gott med pasta. "Barnen" fick klagomål på att det alltid finns disk när "Föräldrarna" kommer hem och att vi ska börja diska mer, jag fick genast diska min matlåda och ett glas. Det var jobbigt. Sofhia har kommit till oss den här veckan och hon är uttråkad och vet inte vad hon ska spela på gitarren. Jag jobbade matte (!) och det var lätt (!). Sofhia och jag spelade in en musikvideo och hon skrattade åt att jag låter seriös när jag sjunger (men jag menar, ska man låta oseriös eller?). Sofhia och jag åt nötter och hon "hjälpte" mig jobba matte. Katten Maja/Maya/Bollen/Tjockisen har utvecklat en slags kärlek till mamma och Maja/Maya/Bollen/Tjockisen lägger sig frivilligt i mammas knä för första gången på 10 år. Jag har inte färgat håret men jag har iallafall dushat och börjar bli mer och mer trött. Sofhia går runt och dammsuger våra skor och har egentligen ingen anledning.

Det kan hända mycket på en måndags kväll hörrni!

Godnatt och kyssisar.



Här är min syster Sofhia.

Det snöar eller det snö regnar. Jag vet inte vad jag tycker om det. Snö känns så jobbigt på något sätt fast det är endå skönt.
Idag är det söndag, jag ska ha en riktig slapp dag har jag bestämt. Kanske ta en sväng till Friskis och Svettis. Jag vill inte planera, ta allt som det kommer och just nu har jag lagt allt skolarbete åt sidan. Kameran, vad ska man säga? Jag älskar den. Helt ärligt, jag älskar den.

Iallafall nu är det ett steg närmare skidåkning, snöbollskastning och mörka kvällar med tända ljus.

Jag mår bra. Det känns som det. Jag är så himla stark och att jag inte bryr mig om dina ord är starkt. Jag mår bra.

Jag ligger nerkrypen i din säng och hela huset är släckt förutom i ditt rum. Du kommer in i rummet och kollar på mig sen släcker du. Du är helt tyst och bara står still. Jag drar täcket över huvudet. Varje gång tänker jag att jag ska gå upp ur sängen och skrämma dig. Det är kolsvart och jag säger Patric, sluta, du vet att jag inte är rädd. Till slut ligger jag helt tyst för jag vet att då kommer du fram ur mörkret. Du hoppar på mig och vi skrattar. Vi kryper ner och somnar. Tillsammans.

Jag har blivit en annan person i hans ögon, jag är den jobbiga nu. Jag finns inte längre, Alicia är hans X. Jag är egentligen ingen för honom. Jag irriterar honom när jag skriver mina sms och vill prata. Nu kommer vi aldrig mer prata på riktigt. Det kommer bli kallt msn prat. Inte ens det. Han behöver det säger de till mig. Han behöver vila. Vad behöver jag då? Jag behöver någon. Jag behöver dig. Så mycket just nu.

Min dröm har slagit in, jag har äntligen köpt en systemkamera. Den är min och det är världens härligaste känsla. Jag som gått och längtat och längtat och nu är den äntligen min. Canon EOS 1000D. Min. Alicias systemkamera.
Alla kommer be mig att ta med den och ta foton. Yes. Jag och mamma var på fotomässan och det var mycket försäljning av kameror och vissa bilderna var extremt fina. Jag fastnade för bilderna på barn, de var så fina och den roligaste var när ett litet barn blev buren i sina kalonibyxor. Åh. Så nu sitter i allafall en lycklig Alicia på sängen och skriver.

Kvällen igår var rolig och jag störde alla när vi såg på skräckfilmen, fick alla att hoppa till när jag skrek och vi hade så roligt så det blir en till kväll nästa helg.
Jag ska över till Siri ikväll och kolla på film och imorgon bitti ska jag till kyrkan. Jag lägger in bilder imorgon med min nya kamera. Var beredda på fler bilder.
En puss, flera pussar.

Bara för att jag längtar till fredag så går den här veckan jätte sakta, det är verkligen så, när man längtar går det sakta och arnas går det super snabbt. Vi pratade om det på lunchen, att allt går så snabbt nu förtiden och att man vill sakta ner tiden lite. För att hinna med allt, kunna uppfylla drömmar men tydligen så går det inte att sakta ner tiden. Idag när jag satt på bussen satt det en gubbe med så surt ansiktutryck, munnen gick verkligen nedåt och han såg så ledsen ut. Jag log, jag satt där som ett fån och log jätte länge mot han och det ända han gjorde var att rynka ögonbrynen lite och kolla bort. Han rörde inte ens en min och han började kolla lite oroligt på mig som om jag flörtade med honom. Jag antar att jag ger ut fel signaler när jag ler mot folk eller så är stockholmare väldigt sura av sig. Rätt eller fel?

Nu ska jag dricka mega mycket vatten och kolla på tv. Imorgon kommer bilder.
Godnatt ! En puss, flera pussar.

Det är en vanlig tisdag och jag åker 471an. Jag skyndade mig att äta upp maten och kastade mig ut genom dörren.
Jag är glad. Jag är van. Jag är kär.
Stegen skyndar förbi pizzastugan, huset som ser ut som ditt och det kör förbi bilar.
De vet inte vart jag ska och hur mycket jag tycker om dig.
Jag möts av samma gamla hus och grinden som är väldigt jobbig att stänga.
Jag hör Sigges skällningar och din familjs glada hejande, det värmer i hela mig och jag kramar dig, den jag är tillsammans med. Det är en vanlig tisdag. En tisdag där jag som vanligt är med dig.
Jag är så van och helt plötsligt sitter jag i min egna soffa, ensam. Med mobilen bredvid mig och jag kollar omkring mig. Jag vet inte vart jag är och hela jag är ett hål. Du är borta och inte ens i mobilen finns du.

Idag var vi på Riksdagen, det var väll okej med tanke på att vi slutade runt halv 1. Guiden var tysk och tjatade på vår klass och sa att vi inte fick pussas och kramas. Vi är en kärleks full klass så vi fortsatte i smyg. Emma petade på en tavla, Ida (vår lärare) sa roliga saker, Suzi och jag skrattade åt Kasper, Kasper var arg och irreterad och försökte likna en kanin, Nico kittlade alla och alla skrek och sprang ifrån han, Kasper satt på golvet, Milli var kaxig mot guiden och Sara skrattade. Men vi skötte oss nog rätt bra. Jag vill bara säga att det verkar som ett otroligt jobbigt jobb att vara vakt där. De var sura och trodde att en av oss skulle vara en brottsling. Efter vårt lilla besök var det free time så our gang åkte till Chutney och åt. Det var gott och jag åt massor, mums, mums, MUMS!

Jag har börjar säga fler skämt och försöker vara rolig, det är Suzis fel. Jag liksom vill att hon ska skratta, snart tar mina skämt slut men idag fick jag till det många gånger. Vi åkte till stan och stötte på en härmapa på tåget som inte alls var bra på att härma. I stan hittade vi otrolig fina saker som jag bara var tvungen att köpa. Det ska jag ha på fredag, för på fredag är det tjejmiddag. Wieho.

Imorgon har vi teater och jag har ångest, jag vill verkligen inte. Det är så jobbigt och jag pratar mest. Den är så otroligt jobbig och tråkig. En tjej som lider av benskörhet när hon är 14 år, det är lite ovanligt.

Nu ska jag koka te och måla naglarna. Jag vill ha en systemkamera.

And I'm out.

En puss, flera pussar

Jag har chokladglass i munnen och har precis dushat. Det är måndag och det har vart en trött dag. Morgonen började med att gå upp för alla trappor i skolan och det var väldigt jobbigt. Alla klagar på mig när vi går i trapporna för jag har en tendens att klänga på alla för att jag inte orkar gå. Så idag klagade Sara. Dagen fortsatte med spring genom regn och lunch på Chutney (jag har inte kommit över min vegitarian period) och dagen slutade med IG i matte. Mitt första IG genom tiderna. Idag fick klassen se mitt arga humör och Nico sa: Alicia, två boktäver gör ingen illa. Jag åkte hem själv på tunnelbanan för första gången och åkte till orminge. Mitt hem. Allt är så grått här, jag längtar bort. Jag satte på mig träningkläderna och tränade. Det är bra, nu börjar min träning period. Yes!

En puss, flera pussar.

Jag blir så lugn, allt vänder när jag bara får höra en liten gnutta av din röst. Men det är något som är i vägen, som jag riktigt inte kommer igenom. Jag hör det på dig, att du inte vill men att jag nästan tvingar dig. Vi kan vara två om du vill, vi kan vara vänner om du vill. Jag klarar inte av avensjukan och jag önskar nästan att du var ensam och bara behövde mig. Jag kan inte ha dig för mig själv, du är alla andras också.

Jag hittade äntligen, äntligen någon att prata med. Jag fann henne och jag började tänka på när samma sak hände henne i Myrsjö. Jag försökte att stötta henne då men jag förstod inte henne, nu förstår jag henne mer än någonsin och jag vet exakt hur hon kände. Hon var duktig och jag önskar att jag hade förstått henne då. Det händer alla, någon gång. Man förlorar den man bryr sig mest om och den personen fattar inte. Man vrider och vänder på ord, man är arg ena sekunden och glad andra, man vet inte vad man vill men endå vet man. Hon vet exakt och jag vet exakt hur det är. 
Jag vet att inget kan bli som förut men jag har endå hittat Emelie igen. Jag ryste i hela kroppen när hon skrev de ord som jag har i hela kroppen, de känslorna jag brottas med och de förklaringarna jag har i hjärnan. Jag fällde för första gången på flera veckor, de riktiga glädje tårarna.

Emelie Gårdare. Tack.

Mina andetag bildar rök och jag kliver i leran. Jag fortsätter och kollar ut över fältet.
Det är obehagligt tyst men samtidigt är det mysigt och jag fortsätter längre på den leriga stigen.
Jag tänker på hur vi skulle ha det nu, om vi bara hade klarat ut lite saker och forsatt. Om vi hade klurat det eller om det bara hade blivit mer bråk.
Det rinner en bäck där jag går och jag börjar tänka på Pippi land där man kan vaska guld i små bäckar. Tankarna sprider sig till andra tankar och bildar fler och fler.
Jag kommer på mig själv att jag har börjat tänka på oss igen och jag vill slå bort tankarna om oss. Det finns inget oss längre och helt plötsligt får tystnaden där jag går att känna mig ensam.
Jag fortsätter ännu längre och jag börjar kolla bakåt som om någon förföljer mig.
Jag går över 3 stenar och tänker på att jag vill bara lägga ut en filt bland löven och sitta där med dig. Uppleva saker med dig. 
Jag skulle ha fortsatt längre in i skogen, om jag hade med mig någon. Om jag hade dig bredvid mig. Om jag bara hade dig vid min sida. Då skulle jag ha gått.

Bonjour.
Jag har inte ätit middag ännu och jag ska snart skära upp melon. Jag pratade nyss med Patric, det var jobbigt men jag bara längtar tills det blir bra. Idag är det min mammas födelsedag och imorgon (när jag kommer hem) ska vi ha födelsedags middag for henne. Då allesammans ska jag börja äta kott igen, jag ska bara se om det gör satt min jäkla förkyldning går bort. Att vara Veg äger. Igår kom mina kusiner, jag älskar dom. Dom är så himla roliga och jag skrattade jätte mycket igår. Jag och Katie gjorde en dans som hon ville att vi skulle dansa tusen miljoner gånger på kvällen. Dom har åkt hem så nu hörs bara bebisarnas skrik, gråt och skratt. Under de 5 dagarna har jag läst ut en bok, läst 85 sidor i en engelska bok, läst ut halva av en annan bok och skrivit ca. 10 sidor i min dagbok. Jag gick en promenad idag och allt var så tyst satt jag blev rädd men fint var det. Nästan för fint.

Imorgon ses vi Svergie.

Klumpen i magen blir bara större och större och jag försöker ta tag i dig men lyckas inte.
Jag blir bara mindre och mindre och allt går upp och ner, jag vill bara få bort dig men endå ha dig nära.
Jag tänker på alla dåliga sidor du har men då kommer alla bra minnen upp.
Jag skrev ner dom igår eller jag försökte skriva ner dom så gott som det gick.
Jag kom bara på fler och fler och det blev rader efter rader.
Det är det där speciella jag verkligen saknar, det där som kommer bli så svart att få tillbaka. Gnistan.
Jag uppskattade inte det jag hade. Jag glömde bort att tänka på dom små gesterna du gjorde och jag glömde bort hur bra dom fick mig att må.
Varje gång när vi myste tillsammans brukade du krama mig extra hårt satt jag inte kunde andas och så sa du att jag var söt och bäst.
Helt plötsligt brukade du börja kittla mig och jag kunde inte komma undan. Trots att jag rev dig och gjorde illa dig slutade du inte kittla mig och jag skrattade och försökte få bort dig. Jag kommer ihåg hur glad jag blev varje gång jag lyckades kittla dig. 
Kvällen innan jag skulle åka till Polen så hade vi det så bra och jag ville inte åka ifrån dig. Jag hade aldrig varit så kär i någon.
När vi alltid låg i din hängmatta och bara pratade, kysstes och bara var vi två.
När du hade massa havrefras i handen och jag försökte ta dom och du blev så arg och vi slogs.

Saknar allt just nu, vill bara uppleva om allt och spola tillbaka. Vill inte se framåt och vänta på den dagen vi båda kommer sluta höra av oss. Det går bara inte just nu. Inget funkar och allt går sönder. Jag vet inte hur jag ska beete mig längre, Jag vill inte vara din vän, jag vill höra ihop med dig. Dumma dumma värld.