Du och jag
Klumpen i magen blir bara större och större och jag försöker ta tag i dig men lyckas inte.
Jag blir bara mindre och mindre och allt går upp och ner, jag vill bara få bort dig men endå ha dig nära.
Jag tänker på alla dåliga sidor du har men då kommer alla bra minnen upp.
Jag skrev ner dom igår eller jag försökte skriva ner dom så gott som det gick.
Jag kom bara på fler och fler och det blev rader efter rader.
Det är det där speciella jag verkligen saknar, det där som kommer bli så svart att få tillbaka. Gnistan.
Jag uppskattade inte det jag hade. Jag glömde bort att tänka på dom små gesterna du gjorde och jag glömde bort hur bra dom fick mig att må.
Varje gång när vi myste tillsammans brukade du krama mig extra hårt satt jag inte kunde andas och så sa du att jag var söt och bäst.
Helt plötsligt brukade du börja kittla mig och jag kunde inte komma undan. Trots att jag rev dig och gjorde illa dig slutade du inte kittla mig och jag skrattade och försökte få bort dig. Jag kommer ihåg hur glad jag blev varje gång jag lyckades kittla dig.
Kvällen innan jag skulle åka till Polen så hade vi det så bra och jag ville inte åka ifrån dig. Jag hade aldrig varit så kär i någon.
När vi alltid låg i din hängmatta och bara pratade, kysstes och bara var vi två.
När du hade massa havrefras i handen och jag försökte ta dom och du blev så arg och vi slogs.
Saknar allt just nu, vill bara uppleva om allt och spola tillbaka. Vill inte se framåt och vänta på den dagen vi båda kommer sluta höra av oss. Det går bara inte just nu. Inget funkar och allt går sönder. Jag vet inte hur jag ska beete mig längre, Jag vill inte vara din vän, jag vill höra ihop med dig. Dumma dumma värld.
