Ashling

Du kommer bara fortsätta att skada dig själv, du vet det. Inom bords vet jag att det kommer fortsätta göra ont ju längre jag fortsätter att stanna kvar. Egentligen. Jag borde lyssna på mig själv, stanna upp, leva mitt eget liv. Men hur kan man glömma, hur kan man sluta. Det är inte lika hemskt som alla säger, det är bara ibland. Då hjärnan spelar upp alla stunder, gång på gång tills man bryter ihop. Sen helt plötsligt står man på sina ben och springer skrattande runt med sina kompisar. Det kommer och går. Igår kunde inget stoppa mig, ingen kunde förstöra. Mina ben gick sakta ner för den grusiga vägen och jag tänkte. Som fan, på egen hand den här gången. Jag försökte förstå hur jag kände men det fanns inget där inne. Men jag fick nog och jag gick, sen ångrade jag mig och gick tillbaka. Jag trodde att jag inte skulle klara av att sova där men det gick och att jag gick tillbaka blev jag själv förvånad över, att jag inte brydde mig. Att jag kommer nog faktiskt helt konstigt nog, klara det här. På vissa sätt.