Ashling

Jag blir så lugn, allt vänder när jag bara får höra en liten gnutta av din röst. Men det är något som är i vägen, som jag riktigt inte kommer igenom. Jag hör det på dig, att du inte vill men att jag nästan tvingar dig. Vi kan vara två om du vill, vi kan vara vänner om du vill. Jag klarar inte av avensjukan och jag önskar nästan att du var ensam och bara behövde mig. Jag kan inte ha dig för mig själv, du är alla andras också.

Jag hittade äntligen, äntligen någon att prata med. Jag fann henne och jag började tänka på när samma sak hände henne i Myrsjö. Jag försökte att stötta henne då men jag förstod inte henne, nu förstår jag henne mer än någonsin och jag vet exakt hur hon kände. Hon var duktig och jag önskar att jag hade förstått henne då. Det händer alla, någon gång. Man förlorar den man bryr sig mest om och den personen fattar inte. Man vrider och vänder på ord, man är arg ena sekunden och glad andra, man vet inte vad man vill men endå vet man. Hon vet exakt och jag vet exakt hur det är. 
Jag vet att inget kan bli som förut men jag har endå hittat Emelie igen. Jag ryste i hela kroppen när hon skrev de ord som jag har i hela kroppen, de känslorna jag brottas med och de förklaringarna jag har i hjärnan. Jag fällde för första gången på flera veckor, de riktiga glädje tårarna.

Emelie Gårdare. Tack.