Del 1 av Wonderwall.
Det här är del 1 av wonderwall.
Marina öppna ögonen. Rösten är så nära men så långt borta. Jag försöker känna igen rösten, vem kom den ifrån? Det går inte. Det går inte att tänka. Jag vill springa, jag vill skrika, jag vill så mycket men inget går. Vart är jag? Lever jag?
Egentligen var det inte meningen att jag fick chansen att ringa till David, det var bara tur. Mitt i all hat var jag pirrig, jag var nervös och på något sätt lycklig. För första gången. Glädjen dansade runt i mig och för första gången på länge var jag hungrig. Sakta drack jag det beska grumliga vattnet. Förut hade allt påmint mig, sakta ätit upp mig inombords. Jag hade försökt leva, jag hade försökt hittat mening, jag hade försökt hitta tröst och jag hade försökt förlåtit. Det gick inte. Jag visste inte längre, jag hade förlorat mig själv. Numret lös på displayen och försiktigt tryckte jag ner grön lur som om mobilen skulle gå sönder.
Någon rör vid min arm, jag vill dra bort min arm, jag vill skrika efter hjälp och sitta i mammas knä, jag vill gråta. Någon fortsätter att röra vid min arm och helt plötsligt känns den inte hotfull, den som rör mig vill inte mig något illa. Den älskar mig, den skulle aldrig utsätta mig för fara. Vem älskar mig?
Jag lärde mig direkt att inte lita på folk efter att saker började hända hemma. Jag började gå undan, undvika mina vänner, familj och främlingar. Alla blev mina fiender och David följde med på köpet. Den sommaren hade jag sprungit runt barfota med min hand i Davids och köpt glass varje dag. Jag hade badat med Linnea och Sofia varje dag, jag hade åkt utomlands och blivit brun. Jag hade blivit kär för första gången. I David. Jag smakar på hans namn och det smakar sött, David, David, Davve. Min David. Jag vet inte riktigt om han är min längre men han hade varit. Hela sommaren hade bara vart han och jag. Tills den dagen allt hände, det som trycke ner mig mot det kalla badrumsgolvet och ville mig illa. Det som förföljer mig varje natt och dag, i varje tanke och ord. Signalerna är långa och gälla och helt plötsligt ångrar jag mig, jag vill tycka synd om mig, jag vill må dåligt på något sätt. En vana som jag nu har börjat följa, att må dåligt. Dag in och natt ut. Till slut satt jag inlåst. I det mörka rummet och den enda som besökte mig var djävulen.
Fortsättning följer...
