Ashling

Snälla, snälla jag älskar dig så. Orden ringlar runt i mitt huvud och jag känner igen orden. Orden som skulle betyda något om jag var normal, om jag var Marina. Hon är så långt borta, hon finns inte längre. Jag  vill vara död, jag vill inte höra de tre orden. Orden påminner om allt, de har förvandlats till de äckligaste orden jag vet.Jag vill spotta på dom, jag vill stampa på dom. Bli stark nu skriker halva kroppen och sakta rör jag mina fingrar. Vare sig jag vill eller inte. Vad spelar det för roll?

Det ekar och han säger inget. Han är rädd och jag är rädd. För vad som ska sägas, för vad som har hänt, för vad som kommer hända. Han vill krama mobilen, han vill älska mobilen. Jag lyssnar på hans tunga andetag och försöker att komma ihåg lukten på hans andedräkt. Mint blandat med jordgubbe. Jag vet att han är arg men han vågar inte skrika på mig, han vet att jag är svag och att det är ett under att jag ringer. Han tror att allt är över, att jag har klarat mig och att jag ringer för att be om ursäkt. För allt jag har gjort, för hur mycket jag har sårat honom och de gånger jag har skrämt honom. Jag tänker inte be om ursäkt, jag vill bara ändra på mig själv. På något sätt.

- Vad spelar det för roll? Hör jag mig själv säga. Orden ekar och för en stund finns bara han och jag i hela världen. Vi är ensamma och vi springer genom det våta gräset mitt i natten. Vi skrattar, som aldrig förr.

- Jag... jag... stammar David fram. Han är så osäker, han är inte sig själv.

- Shhhh säger jag och jag önskar att jag kunde vara hos honom nu, jag vill krama hans vita kropp och andas in hans doft, doften av David. Så länge sen nu, nästan ett år. Jag saknar, jag längtar. Jag rör mig själv över kinden, över alla sår, över alla blåmärken. Det är inte ett ansikte längre. Jag skulle vilja säga att jag älskar honom men jag kan inte. Jag kan inte säga de tre orden för jag vill säga något mycket starkare som får honom att förstå hur mycket jag egentligen älskar honom. Jag vill verkligen. Förlåt mig tänker jag.

-  Om det fanns ord säger jag sakta. Om jag skulle kunna beskriva allt säger jag. Bakom mig hör jag stegen, av de tunga svarta kängorna som får mig att rysa. Tunga svarta kängor mot min kind och sakta känna blodsmaken i min mun.