Helg. En helg. Fler helger!

Jag vill bara krypa ner i dig och bo där. För evigt.
Helgen har gått alldeles för fort. Fast den har varit bra. Tyvärr.
Vaknade upp i världens finaste hus och åt lussebulle sen segade jag i den trasiga sängen. Fast inte hemma hos mig. Tyvärr.

snö, snö, snö snö snö snö. snö.snö

Om en månad är det julafton. Känns helt overkligt och jobbigt på något sätt men endå roligt. Allt går så fort. Jag sprang nyss barfota på asfalten mot Långan med Karolina och Siri. Jag satt nyss med alla Ektorpare och skrattade. Jag var nyss ute sent och det var ingen skola. Allt förändras, vare man vill det eller inte. Jag har lärt mig nu, jag vet det nu. Det går inte att ändra på saker. Jag vill, så mycket. Jag vill spola tillbaka. Till den tiden där jag var som lyckligast och när jag höll Patric i handen.
Lycke frågade mig här om dagen hur jag skulle vilja ha det om jag fick bestämma, med allt. Jag visste inte vad jag skulle svara och jag vet inte om jag vill tillbaka just nu, på ett sätt men endå. Det skulle bli konstigt. Även om hela kroppen vill tillbaka. Nu springer jag i snön, täckt av mössa, jacka och vinterskor. Ingen ser längre, ingen ser om jag är lycklig eller om jag är ledsen. För jag vet inte. Allt går upp och ner. Max sa till mig idag att han ville smsa mig när han hade läst min blogg, att jag verkade deppig och arg. Jag vet inte om jag är det. Det är texterna som är det, det är mina ord som är det. Eller?
Good bye, hej då. usch. dåligt humör.



Hej snön. Du är fin. För fin för att finnas.

Festa ska man inte göra.

Jag slår, jag skriker och tårarna bara rinner. Allt kommer ut, allt som jag gått och burit på. Jag vill bara gå hem, sova, glömma. Det blir bara värre, du håller i mig och tänker inte låta mig gå själv. Jag vill så gärna slippa, jag vill bara må bra. Armarna runt mig, tryggheten, värmen. Det kommer tillbaka trots att jag är så långt borta från min egen kropp. Förlåt, förlåt, förlåt att jag är så dum Alicia. Orden värmer och jag vill bara stå där i din famn, vingla lite och gråta men det går inte. Kroppen vill bort från dig, den som sårade mig mest och sket i mig. Jag vill bort. Jag ramlar, springer, slår och du är fortfarande efter mig. Jag vill sova hos dig och jag vill egentligen inte springa ifrån dig. Till slut försvinner du och jag sitter i bilen.
Allt går så fort men jag är iallafall hemma, inget kan skada mig, jag kan inte göra något dumt.
Sakta öppnar jag ögonen och allt snurrar och det är mörkt. Klockan visar 04:47. Sakta kommer allt tillbaka och hur du kämpade för att jag skulle lugna ner mig. Tårarna som rullade ner för mina kinder. Snön där jag ramlade. Ditt hår i mina händer. Dina armar runt mig.
Jag känner efter men jag hittar inga känslor. Dom är borta. Jag är tillbaka.

Sådär runt kvällen lite hoppsan.

Hej kvällen. Här hemma har det hänt mycket de senaste 3 timmarna. Jag har varit på en gympa och visste inte att det var så gott med pasta. "Barnen" fick klagomål på att det alltid finns disk när "Föräldrarna" kommer hem och att vi ska börja diska mer, jag fick genast diska min matlåda och ett glas. Det var jobbigt. Sofhia har kommit till oss den här veckan och hon är uttråkad och vet inte vad hon ska spela på gitarren. Jag jobbade matte (!) och det var lätt (!). Sofhia och jag spelade in en musikvideo och hon skrattade åt att jag låter seriös när jag sjunger (men jag menar, ska man låta oseriös eller?). Sofhia och jag åt nötter och hon "hjälpte" mig jobba matte. Katten Maja/Maya/Bollen/Tjockisen har utvecklat en slags kärlek till mamma och Maja/Maya/Bollen/Tjockisen lägger sig frivilligt i mammas knä för första gången på 10 år. Jag har inte färgat håret men jag har iallafall dushat och börjar bli mer och mer trött. Sofhia går runt och dammsuger våra skor och har egentligen ingen anledning.

Det kan hända mycket på en måndags kväll hörrni!

Godnatt och kyssisar.



Här är min syster Sofhia.



Renar och popcorn






Jag har bråkat ännu en gång med den står mig närmast i hjärtat. Det svider.
Snart slår klockan 12 och jag sitter med en mage full av popcorn och kollar bloggar. Fin natt va?

Tyst Alicia

Jag ligger nerkrypen i din säng och hela huset är släckt förutom i ditt rum. Du kommer in i rummet och kollar på mig sen släcker du. Du är helt tyst och bara står still. Jag drar täcket över huvudet. Varje gång tänker jag att jag ska gå upp ur sängen och skrämma dig. Det är kolsvart och jag säger Patric, sluta, du vet att jag inte är rädd. Till slut ligger jag helt tyst för jag vet att då kommer du fram ur mörkret. Du hoppar på mig och vi skrattar. Vi kryper ner och somnar. Tillsammans.

Jag har blivit en annan person i hans ögon, jag är den jobbiga nu. Jag finns inte längre, Alicia är hans X. Jag är egentligen ingen för honom. Jag irriterar honom när jag skriver mina sms och vill prata. Nu kommer vi aldrig mer prata på riktigt. Det kommer bli kallt msn prat. Inte ens det. Han behöver det säger de till mig. Han behöver vila. Vad behöver jag då? Jag behöver någon. Jag behöver dig. Så mycket just nu.


Det är fortfarande jobbigt. Det är en period.

Det är en vanlig tisdag och jag åker 471an. Jag skyndade mig att äta upp maten och kastade mig ut genom dörren.
Jag är glad. Jag är van. Jag är kär.
Stegen skyndar förbi pizzastugan, huset som ser ut som ditt och det kör förbi bilar.
De vet inte vart jag ska och hur mycket jag tycker om dig.
Jag möts av samma gamla hus och grinden som är väldigt jobbig att stänga.
Jag hör Sigges skällningar och din familjs glada hejande, det värmer i hela mig och jag kramar dig, den jag är tillsammans med. Det är en vanlig tisdag. En tisdag där jag som vanligt är med dig.
Jag är så van och helt plötsligt sitter jag i min egna soffa, ensam. Med mobilen bredvid mig och jag kollar omkring mig. Jag vet inte vart jag är och hela jag är ett hål. Du är borta och inte ens i mobilen finns du.



Tänk att hon fanns där. Bakom all skit

Jag blir så lugn, allt vänder när jag bara får höra en liten gnutta av din röst. Men det är något som är i vägen, som jag riktigt inte kommer igenom. Jag hör det på dig, att du inte vill men att jag nästan tvingar dig. Vi kan vara två om du vill, vi kan vara vänner om du vill. Jag klarar inte av avensjukan och jag önskar nästan att du var ensam och bara behövde mig. Jag kan inte ha dig för mig själv, du är alla andras också.

Jag hittade äntligen, äntligen någon att prata med. Jag fann henne och jag började tänka på när samma sak hände henne i Myrsjö. Jag försökte att stötta henne då men jag förstod inte henne, nu förstår jag henne mer än någonsin och jag vet exakt hur hon kände. Hon var duktig och jag önskar att jag hade förstått henne då. Det händer alla, någon gång. Man förlorar den man bryr sig mest om och den personen fattar inte. Man vrider och vänder på ord, man är arg ena sekunden och glad andra, man vet inte vad man vill men endå vet man. Hon vet exakt och jag vet exakt hur det är. 
Jag vet att inget kan bli som förut men jag har endå hittat Emelie igen. Jag ryste i hela kroppen när hon skrev de ord som jag har i hela kroppen, de känslorna jag brottas med och de förklaringarna jag har i hjärnan. Jag fällde för första gången på flera veckor, de riktiga glädje tårarna.

Emelie Gårdare. Tack.


Funkar fan inte.

Det har fan gått en hel helg. En hel helg. Det har vart den längsta helg jag någonsin har haft. Jag kom på mig själv att jag satt och tänkte på dig. Jag slog bort tankarna och skrattade vidare med alla andra. Hur kan man ha det såhär? Det funkar inte. Allt känns meninglöst ena sekunden och nästa tycker man att man klarar sig.
Vad är det egentligen jag vill?
"Du verkar inte så ledsen över att ni gjort slut" sa Sixten till mig igår. Vi hade bara pratat i 2 minuter och han trodde att han visste hur jag kände. Han vet inte, ingen vet. Det är för att jag säger att jag klarar mig och jag säger att jag inte vet varför vi gjorde slut. Jag vet egentligen men jag orkar inte med frågorna. När man tror att de har tagit slut kommer nästa och frågar samma sak som jag har fått höra i snart 3 veckor. 
Det tar aldrig slut. 

Hejhejhejdåhejdå

Mina andetag bildar rök och jag kliver i leran. Jag fortsätter och kollar ut över fältet.
Det är obehagligt tyst men samtidigt är det mysigt och jag fortsätter längre på den leriga stigen.
Jag tänker på hur vi skulle ha det nu, om vi bara hade klarat ut lite saker och forsatt. Om vi hade klurat det eller om det bara hade blivit mer bråk.
Det rinner en bäck där jag går och jag börjar tänka på Pippi land där man kan vaska guld i små bäckar. Tankarna sprider sig till andra tankar och bildar fler och fler.
Jag kommer på mig själv att jag har börjat tänka på oss igen och jag vill slå bort tankarna om oss. Det finns inget oss längre och helt plötsligt får tystnaden där jag går att känna mig ensam.
Jag fortsätter ännu längre och jag börjar kolla bakåt som om någon förföljer mig.
Jag går över 3 stenar och tänker på att jag vill bara lägga ut en filt bland löven och sitta där med dig. Uppleva saker med dig. 
Jag skulle ha fortsatt längre in i skogen, om jag hade med mig någon. Om jag hade dig bredvid mig. Om jag bara hade dig vid min sida. Då skulle jag ha gått.


En sista mening

Jag har aldrig vart så arg. Jag hatar och jag sa det till dig. Jag hatar dig och så la jag på. Det var hemskt och jag vet inte om jag menade det. Jag vet egentligen inte vad hatar betyder men jag var så arg. Jag har gjort allt jag har kunnat, jag vet det och ändå fortsätter jag denna jakt efter dig. Jag får höra det av alla, att det bara är jag som kämpar. Att det alltid har vart jag som kämpat för oss. Vad betyder egentligen det? Varför ska jag behöva gå och ha världens största klump i magen bara för att du inte hör av dig? Jag blev så arg idag. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jävla känslor. Jävla, jävla skit känslor. Att dom ska ta slut, det är dom som förstör. Visa lite medkänsla, visa att du bryr dig. Hörde jag rätt? Ska jag hitta en ny för att komma över dig? Ser ni där ute att han inte förstår mig ? Jag vill trampa, jag vill slå och jag vill gå men endå så stannar jag. Jag vill ha dina mjuka armar runt mig och bara somna, men det kommer inte hända för det är slut på riktigt, over, end. Det är sanningen och sanningen suger.

Jag ska vinna det här och vi behöver bråka mer.

En jävligt jobbig period

Hur jävla svårt kan det vara?
Hur jävla jobbigt kan det vara?
Jag sitter fast i världens minsta låda och jag kan inte komma ut. Den enda som kan hjälpa mig att komma ut är att du förstår. Du kan verkligen inte förstå. Det enda du kan säga är "Hitta en ny för det kommer hjälpa dig att komma över mig". Hur kan du ens säga något sånt? Patric, det är det värsta man kan säga i ett sånt här läge. Det är det sista jag vill göra. Jag vill inte hitta en ny. Jag säger 1000 olika saker för att jag vet inte vad jag vill. Det är det värsta som har hänt mig och jag vill att du ska förstå. Det går inte. Det går inte Alicia, kom över det nu. Sluta vara sån mes. Han vill inte ha dig. Jag hatar, jag älskar, jag är förvirrad.

Period 1. Jobbigaste, jävla skiten jag någonsin varit med om.

Bonjour allesammans

Bonjour.
Jag har inte ätit middag ännu och jag ska snart skära upp melon. Jag pratade nyss med Patric, det var jobbigt men jag bara längtar tills det blir bra. Idag är det min mammas födelsedag och imorgon (när jag kommer hem) ska vi ha födelsedags middag for henne. Då allesammans ska jag börja äta kott igen, jag ska bara se om det gör satt min jäkla förkyldning går bort. Att vara Veg äger. Igår kom mina kusiner, jag älskar dom. Dom är så himla roliga och jag skrattade jätte mycket igår. Jag och Katie gjorde en dans som hon ville att vi skulle dansa tusen miljoner gånger på kvällen. Dom har åkt hem så nu hörs bara bebisarnas skrik, gråt och skratt. Under de 5 dagarna har jag läst ut en bok, läst 85 sidor i en engelska bok, läst ut halva av en annan bok och skrivit ca. 10 sidor i min dagbok. Jag gick en promenad idag och allt var så tyst satt jag blev rädd men fint var det. Nästan för fint.

Imorgon ses vi Svergie.


Du och jag

Klumpen i magen blir bara större och större och jag försöker ta tag i dig men lyckas inte.
Jag blir bara mindre och mindre och allt går upp och ner, jag vill bara få bort dig men endå ha dig nära.
Jag tänker på alla dåliga sidor du har men då kommer alla bra minnen upp.
Jag skrev ner dom igår eller jag försökte skriva ner dom så gott som det gick.
Jag kom bara på fler och fler och det blev rader efter rader.
Det är det där speciella jag verkligen saknar, det där som kommer bli så svart att få tillbaka. Gnistan.
Jag uppskattade inte det jag hade. Jag glömde bort att tänka på dom små gesterna du gjorde och jag glömde bort hur bra dom fick mig att må.
Varje gång när vi myste tillsammans brukade du krama mig extra hårt satt jag inte kunde andas och så sa du att jag var söt och bäst.
Helt plötsligt brukade du börja kittla mig och jag kunde inte komma undan. Trots att jag rev dig och gjorde illa dig slutade du inte kittla mig och jag skrattade och försökte få bort dig. Jag kommer ihåg hur glad jag blev varje gång jag lyckades kittla dig. 
Kvällen innan jag skulle åka till Polen så hade vi det så bra och jag ville inte åka ifrån dig. Jag hade aldrig varit så kär i någon.
När vi alltid låg i din hängmatta och bara pratade, kysstes och bara var vi två.
När du hade massa havrefras i handen och jag försökte ta dom och du blev så arg och vi slogs.

Saknar allt just nu, vill bara uppleva om allt och spola tillbaka. Vill inte se framåt och vänta på den dagen vi båda kommer sluta höra av oss. Det går bara inte just nu. Inget funkar och allt går sönder. Jag vet inte hur jag ska beete mig längre, Jag vill inte vara din vän, jag vill höra ihop med dig. Dumma dumma värld.


Nyare inlägg
RSS 2.0