Ashling

Det var redan efter en månad som vi hade ha vårt riktiga samtal, vi kom inte överrens och båda ville olika saker. Jag var så ledsen och så arg, jag visste inte vad du ville och det visste inte du heller. Du ville men endå inte och du var ovan. Att det helt plötsligt hade gått så fort. Vi satt i Orminge, vid lastkajen och bara argumenterade. Jag ville bara gå hem, bort från dig. Jag var så dum mot dig och endå ville du krama mig.
 Allt var så konstigt och nytt på något sätt. Ovant. Det blev bara bättre efter den gången och vi fortsatte där vi var. Den andra gången var när jag hade testat gränserna, jag var dryg, ville men endå fortsatte jag att vara dum.

Du ringde och ville komma hem till mig. Jag visste att det skulle ta slut här och jag var beredd, jag visste inte vad jag kände. Jag bara satt och lyssnade, väntade på att han skulle säga det. Medans han kramade mig sa han det, att det inte gick längre, att det inte funkade. Allt brast och jag kände mig så dum, hur fan kunde jag ha varit så dum? Mot den enda som någonsin visat mig kärlek. Jag vet inte hur länge vi satt på min säng och jag grät, mot din axel och bara försökte förklara, försökte övertala. Till slut gick vi ut och det var fortfarande vi. Det fortsatte att vara vi och allt var fortfarande bra, bättre än aldrig tills den tredje gången.

Det var allvar den här gången och jag kände det också, tveksamheten. Samma ord kom ut ur din mun och jag ville springa. Det funkar inte längre. Det gick inte. Jag visste det också, för vi är för lika. Alla säger det tillochmed, att jag är som du och du är som jag. Jag ville bara stanna i din trasiga säng föralltid och bara vara din. Jag ville pressa bort orden, bort från mig. Sakta åt dom upp mig, sakta förstod jag, det var konstigt. Du är det bästa som hänt mig och hur allt kan förändras på bara en kväll.
P som i Puss, P som i Panik, P som i Paljetter, P som i Pannkakor, P som i Patric.