Ashling

Linda och Veronica är bra. Det är två av de få som verkligen har funnits där när jag har velat. Som gör satt jag inte tänker på det, som gör att jag skrattar, som gör det lätt att gå vidare. De lyssnar inte på mina undanflykter för att komma närmare Patric, de tvingar mig att göra det bästa för mig själv. För de ser, för de vet. De tvingar mig att stå på mina egna ben, det är bra. Det förstår jag nu. Ni är så bra, det ska ni veta. Jag har flest internskämt med er.
Allt har en mening. Allt blir bra. Man måste vänta, tills det släpper och man börjar tycka saker är roligt igen. Det går sakta framåt och ibland stannar man, låter allt komma ut och tycker synd om sig själv. Ingen nytta. Ingen Patric som bryr sig. De senaste gångerna vi har träffat varann av en slump eller att jag har velat träffa honom har allt blivit fel, det är fel tillfälle, fel attityd och fel allt. Jag är glad. Jag är lycklig men inte på samma sätt. En dag kommer det komma.
Igår när jag låg och skrev i min bok så kom jag på att jag har upplevt det här för 2 år sen, inte exakt samma sak. Men jag var kär och allt var främmande. Han var snygg, han ville vara med mig och han bodde i Spanien. Den veckan var den bästa veckan jag hade upplevt då, jag kunde inte tänka på något annat och när jag kom hem fyllde han mina dagboks sidor. Det gick inte att få bort han från mitt huvud och jag inbillade mig själv att allt skulle vara likadant när jag kom tillbaka året där efter. Allt hade förändrats, han var inte samma kille, jag var ingen. Det var hemskt och jag hade inbillat mig själv så mycket, jag hade drömt och så började allt gå fel och jag trodde jag aldrig skulle komma över han. Men det gjorde jag. Jag är förvånad. Jag kommer ihåg det nu. Det kommer att gå.

Man glömmer inte, man går vidare. Sommaren 2006