Del 4 av Wonderwall
Jag vill inte se vart jag är, jag vill inte veta, jag vill inte inbilla mig igen att allt blir bra. Jag har slutat tro, det finns ingen värld. Jag finns inte, hej då Marina. Jag är en främling, jag bara bor i en kropp. Jag heter inte Marina, jag har inget namn. Plötsligt känner jag något kallt droppa ner på min arm, de är de salta tårarna. Tårarna som är ledsna, som tror att allt ska bli bra men som vet att egentligen går det inte att ändra på. Tårarna som jag känner igen så väl. Jag önskar... börjar den mjuka rösten. Sluta tänker jag, börja inte. Det blir inte bättre. Låt mig vara. Det blir svart, mardrömmarna kommer tillbaka.
Stegen närmar sig och jag sätter mig upp, jag får inte ligga ner när djävulen kommer. Jag har lärt mig, jag vet vad jag får och inte får göra. Jag blundar, jag får blunda men bara jag inte skriker. Tårarna bränner under mina ögonlock och hans grova hand smeker min axel. Jag vill döda och slå, jag vill springa och jag har försökt så många gånger men jag har inte gett upp. En dag, en dag ska jag ge igen. Då jävlar tänker jag. Inget händer på flera sekunder, jag öppnar ena ögat sakta och bredvid mig ligger mobilen. Djävulen är borta. Jag vet inte vad jag ska göra men jag tar upp den svarta Nokia och slår numret. Ännu en gång. Till David. Om nätterna har han besökt mina drömmar, det är ett tecken. Jag måste ringa, en sista gång, för nu är det bestämt. Jag kan inte leva så här, jag måste göra något åt det. Det går bara en signal tills jag hör hans djupa andetag igen men den här gången pratar han.
•- Berätta säger jag tomt. Berätta om allt.
•- Det är sol ute och jag har börjat köra upp med bilen. I mina tankar ser jag honom sitta in den vita Volvon med sitt svarta långa hår och vara nervös och samtidigt glad. Han har gått vidare, han klarar sig. Han har gett upp, som alla andra. För en sekund vill jag lägga på men jag påminns om alla stunder. Tillsammans med honom. Hans andetag drar bort mig från tankarna och han tar sats. Jag.. saknar dig. Jag... vet inte längre. Förlåt Säger han lugnt.
Och jag hör hur han sakta gråter, jag ser hans bruna ögon framför mig och det sticker i hela kroppen. Det gör ondare än allt men på något sätt är det härligt. En härlig smärta. Inte som djävulens smärta.
•- Du saknar Marina säger jag elakt. Må dåligt, må dåligt tänker jag. Bara göra satt han får skuldkänslor, satt han börjar längta mer. Tills han dör.
•- JAG SAKNAR DIG! Skriker han och nu skakar hela hans kropp. Jag hör det, jag ser det. Alla de gånger han har varit ledsen har hans vita hud skakat mot mig, han blir så liten då. Jag mår nästan bra av att han saknar mig, jag mår bra av att han mår dåligt och jag får energi av det.
•- En dag, då jävlar säger jag. Då kommer jag tillbaka. För evigt.
Jag stänger av och jag lägger mig ner på det hårda golvet. Jag lyfter upp en hårslinga med min tunna hand och vill vara fin. Jag vill sätta på mig kläder, jag vill sminka mig, jag vill känna mig vacker.
