Del 3 av Wonderwall
Öppna munnen säger den mjuka rösten, rösten vill inte försvinna. Den vill sitta hos mig, bevaka mig, tills jag blir bra, tills jag orkar. Jag öppnar munnen och sakta sväljer jag det kalla friska vattnet och jag vet inte hur det känns. Allt bara blixtrar till och jag känner mig stark, som om jag har fått Bamses dunder honung i mig. Men jag rör mig inte, det är för tidigt, allt gör ont. Till och med i hjärtat, det rinner salta tårar ner för mina såriga kinder.
Det är inte ditt fel säger den mjuka rösten igen. Nej, hur skulle det kunna vara mitt fel? Det var djävulens fel.
Jag vet inte vad som har hänt, jag vaknar bara av att en liten ljusstråle från fönstret som är förtäckt med kartong lyser i mitt ansikte. Jag rättar till det lilla tygstycke som min beniga kropp bär. Mitt huvud kommer sprängas och det dunkar hårt. Jag vill skratta, jag vill krama mamma, jag vill gå i skolan, jag vill bort från allt det här. Jag har länge försökt hitta svar på varför just jag blev utvald. Att sitta inlåst och vänta på stegen från kängorna och sen vakna upp och bli rädd över att inte veta vad som har hänt. Jag är rädd för att inte känna igen min egen kropp och att tankarna styr mig. Igår hade det varitt värst, jag skulle ringa till mamma. Jag skulle ringa det samtal jag fick en gång i månaden men jag orkade inte höra hennes gråtande röst och se hennes koppar röda hår framför mig som ramar in hennes mjuka ansikte. Det håret jag hade lekt frisör på hela min barndom, det hade varit min dröm, att bli frisör. Känd och få massor av pengar. Jag har inga drömmar längre. Det här är mitt liv, inlåst i ett mörkt rum och tänka mig bort. Jag tänker på allt, på alla mina år, alla mina misstag, alla lyckliga stunder, alla kompisar, alla skolor, alla hus som vi flyttat ifrån, alla år vi har försökt att rymt undan. Jag trodde allt var lugnt den sommaren, att det äntligen för första gången var det lugnt. Att vi skulle stanna för gott och börja leva på riktigt. Jag inbillade mig och mammas falska leende övertygade mig, hon orkade inte längre. Hon ville inte fly, hon tänkte ta till kamp den här gången. Det funkade inte. Det är inte hennes fel. Det är djävulens fel.
Fortsättning följer...
